Så fängslande naturligt!

Det satsas en hel del på datorer till varje elev i många skolor och även till de yngre i grundskolan. Igår fredag följde jag en årskurs tvåa och deras aktiviteter med veckans utvärdering på schemat. Läraren hade genomgång på tavlan först och sen var det dags att plocka fram sin vita Mac. Rätt som det var satt alla och skrev nytt blogginlägg på sin sida i klassens Ning. Föräldrarna och möjligen mormor eller farfar skulle läsa. 


Läraren går runt och hjälper de som behöver komma igång med sin text och en och annan som har svårt att sitta still. Någon frågar om att spela musik i klassen och snart hör man toner till Markoolios Ingen sommar utan reggae i Spotyfi på lärarens dator. Många visar stolt sina sidor och framförallt de snabbkommandon som ändrar bakgrunden från vit till mörk med vita bokstäver. Någon har börjat spela ett mattespel och så kommer en av pojkarna in på YouTube och söker upp några stuntfilmer vilket lockar en gäng. Läraren beslagtar datorn, regeln är att först be om lov. 


En elev kommer fram och frågar "Hur stavas tragiskt?", andra är klara med bloggen och skriver nu för hand i Utvärderingsboken som är någon slags självvärdering och innehåller både enkätfrågor av olika slag och berättelser - allt skrivet för hand. Övergången är naturlig för många som hinner kika på kompisars inlägg, kommentera och skicka meddelanden. Oberörda stänger de skärmen på sin dator när de är färdiga med bloggen, placerar datorn i laddningsstationen och hämtar sin skrivbok. En gäng elever kommer in senare i klassen efter en genrep med kören och en del blir inte färdiga med veckans utvärdering. Läraren föreslår att de skriver färdigt hemma.


Klassen har använt datorerna sedan våren i årskurs ett och datorerna har fått en naturlig plats bland andra läroböcker, elevmaterial, vita tavlan, projektorn i taket och den stora anslagstavlan bak i klassrummet full av handskrivna berättelser från var och en. Ja, det var mycket handskrivet jag såg i klassen vilket kanske förvånade mig lite. Det är generellt väldigt lite de behöver skriva ut av det datorskrivna menar läraren. Det jobbas både med språket och matte och eleverna har lärt sig att skicka email, att göra film och bildspel, de tävlar i matte över hela världen och de hör på sin egen läsning i dator. Det senaste projektet var just att skapa klassens Ning där eleverna och deras föräldrar är medlemmar.


Det är fullt med aktivitet under den timme jag är med och främst slår det mig att datorn har faktiskt hittat sin plats. Den dominerar inte särskilt, utan känns mer som del av undervisningen. Är vi på rätt väg nu?, tänker jag för mig själv och funderar hur dessa elever har det under sin fritid...

Teknologin lockar och stör...

Ett par lärarstudenter som jag handleder i deras examensarbete genomför en undersökning om elevers upplevelser och attityder till dator och informations- och kommunikationsteknologin (IKT) i undervisningen på en gymnasieskola. Eleverna får värdera vari de har resp. inte har nytta av teknologin för deras inlärning och kunskapsinhämtning.

Studenterna har genomfört intervjuer med ett antal elever på gymnasiet och håller på att sammanställa resultatet. Det som fångade mitt intresse vid genomläsningen av elevernas svar är främst deras upplevelser av teknologin som störande för deras skolarbete och strävan att få lärarna på skolan att sätta gränser för datoranvändningen.

Enligt vad lärarstudenterna redovisar, upplever eleverna:

”… att mycket tid går åt att göra det man faktiskt inte ska göra t.ex. surfa på Facebook eller chatta via MSN/ICQ. Många ser detta som ett problem; datorn är inte bara ett användbart verktyg utan väldigt störande och lockande till andra aktiviteter.”

Det eleverna främst tyckte var sämst med skolans IKT-integreringen i deras skola var just att inte alla lärarna sätter gränser för datoranvändningen. Eleverna uttrycker det på det sättet att de t.o.m. ”tappar viss respekt för lärarna” som inte säger till. De eftersträvar mer tydliga begränsningar på datoranvändningen och ett gemensamt arbetssätt angående datoranvändning bland lärarna, som ska minska detta ”datormissbruk” som de uttrycker det. ”Fler elever skulle få mer gjort i skolan och inte behöva ta så mycket arbete med hem på dagarna”, menar de. Vidare redovisar mina studenter att samma elever påpekade samtidigt att det är elevens eget ansvar att arbeta i skolan…

När jag läste detta blev jag ganska överraskad (precis som mina lärarstudenter) främst för att eleverna själva eftersträvade ”hårdare tag” eller eventuellt ska man tolka det som brist på tydligare regler för datoranvändningen på skolan. Här faller i alla fall alla teorier om den växande generationens kapacitet till multiaktiviteter och vikten av at fördriva korta perioder med annat som att chatta, smsa, spela spel, skriva i Facebook och liknande för att sedan komma tillbaka och bättre fokusera på de uppgifter man ska genomföra. Läs gärna diskussionen om datorer i skolan i IKT-bloggen på Högskolan Halmstad där man bl.a. hänvisar till artikel i Wired Magazine om Why Idling Mind Is Mother of Invention och även studier om hur hjärnaktiviteten påverkas av datoranvändning

Själv är jag klar motståndare till alla typer av förbud utan motiv och föredrar skolor där eleverna får bjuda hela klassen på bullar när mobilen ringer under en lektion än avstängning vid otillåtet chattande. På detta gymnasium är det kanske inte fråga om sorten av förbud, utan att eleverna har svårt att fokusera på skolarbetet pga skolans teknologiska resurser och upplever t.o.m. ”det trådlösa nätverket ibland … störande, för att det är för lockande att surfa om något annat än skolarbete”.

Något att begrunda…

IT och utbildningskulturer

Jag tänkte göra ett första inlägg som är av lite mer allmän karaktär, faktiskt lite av en personlig agendaförklaring. Jag och Sylvana var igår på en tillställning där en arbetsgrupp inom lärarutbildningen i Göteborg redogjorde för utvecklingsarbetet kring IT som det ser ut idag, och där inbjudna gäster visade upp olika exempel på hur man kan ta in IT i lärarutbildningen.

Något som flera reflekterade över är att diskussionen idag påminner väldigt mycket om hur den såg ut för 10 år sedan. IT som teknologi, som ett ting i sig, hamnar i fokus – och frågor kring effektivitet, mål och risker kommer upp. Detta är naturligtvis saker som ska diskuteras inom ett universitet, och för den skull inom andra utbildningsinstitutioner. Samtidigt speglar detta en situation där IT inte blivit en del av vår självförståelse i pedagogiska verksamheter, trots att vi paradoxalt nog personligen dagligen skriver mail och text i ordbehandlare eller är i kontakt med digitala administrativa system, mobiltelefoner och sökmotorer. Konsekvenserna av samhällets digitalisering är ständigt närvarande men när vi ”officiellt” ska införa det i utbildning saknar vi språk, resonemang och modeller för att göra det.

Ett kritiskt förhållningssätt är förstås en viktig del av vårt arbete med IT. Det är samtidigt lätt att fastna i ett evigt argumenterande, speciellt om IT presenteras som något som måste införas av strategiska skäl eller, för den skull, som en frälsningslära. Sådana debatter kan ingen egentligen vinna eftersom IT har både för- och nackdelar beroende på hur man ser på det. Risken är att vi inom utbildningsinstitutioner fastnar i argumenterandet och missar att IT är en av de viktigaste samhälleliga och politiska krafterna idag, i det att den omvandlar det sätt vi lever och organiserar våra liv på. Att föra in IT på olika sätt i utbildning blir ett sätt att utforska teknikens olika sidor, positiva som negativa.

Vad som motiverar mig att arbeta med IT-relaterade frågor inom utbildning är inte minst att det tvingar oss att ställa grundläggande frågor om utbildning på nya sätt. Hur förändrar redskapen villkoren för lärande- och bildningsprocesser? Detta måste till viss del förstås ”in situ” – genom att vi skapar pedagogiska miljöer och analyserar dem. Förhoppningsvis bidrar detta till en gradvis kulturell förändring där förståelsen av IT går från att de ses som något nytt som ska införas, till ett mångfacetterat fenomen som gradvis hittar sin plats i våra pedagogiska verksamheter och i vårt pedagogiska tänkande.

Vi behöver också kunna förstå IT som fenomen på olika nivåer som och inte enbart se till tekniska detaljer. För mig är det av yttersta vikt att bidra till förståelsen av hur digitala redskap på olika sätt kan användas för att utveckla de kulturella dimensioner som skola och utbildning representerar som samhällsinstitution. En viktig del i detta är för mig att bidra till att elever och studenter utvecklar (kanske till viss del behåller!) intresset och förmågan att arbeta med problem med vad Dewey (svåröversatt) kallat ”educative potentials”. Det finns inte några entydiga lösningar eller givna vägar till sådana mål. Det är i slutändan vi inom utbildningsinstitutionerna som själva måste hitta produktiva sätt att prata om, använda och relatera till IT!

Mediepanik eller strävan efter kontroll?

Det är hela FEM år sedan vi samlade in texter och intervjuade elever i grundskolan om deras skrivvanor inom ramen för projektet “Att lära sig skriva i IT-samhället”. Hösten 2004! Då var det mycket på tapeten om hur språket försämras hos våra barn och hur fruktansvärt dåliga de är på att stava och särskilt hur de skriver i dessa chattar. Olika skolor hade också olika regler för att handskas med elevernas fritidsintressen som nu tog även plats i skolan. Medan eleverna tilläts chatta och surfa på Internet (som det hette då...) på rasterna på en skola, blev elever avstängda från allt datoranvändandet på en annan.

Och det var förra veckan som jag fick frågan igen: “Försämras språket hos våra barn?”. Dessutom en konferens med temat ”Elektronisk kommunikation” blev precis inställt pga för få anmälda. Arrangörerna har tydligen “skrämt” bort deltagare, som uppfattade temat som något “nytt och farligt”.

Är vi så teknikrädda och språkkonservativa så vi bara reagerar med förbud mot allt det “nya” och med rädslan för det “farliga”? Eller är vi bara rädda att tappa kontrollen? Språket förändras, det kan vi inte komma ifrån. Det handlar ju som allt annat om utveckling och kreativitet. Tänk bara hur konstigt det låter att säga: “surfa på Internet”. Bara det känns gammalt nog... Den teknologi som utvecklas idag ger oss många fler möjligheter till kontakt och kommunikation och inte minst information. Och det är det det hela handlar om - ATT KOMMUNICERA - vara synlig och utbyta åsikter, få nya vänner och ha skoj. Många ungdomar menar också att de “pratar” (inte skriver) i chattar och andra diskussionskanaler. Och DET ÄR KREATIVT det sätt de skriver på! Visst slinker det in ett och annat förkortat ord i texten i skolan också, men medvetna om vad som gäller i skolan det är de, våra barn. Det har vi erfarit redan 2004 när vi intervjuade eleverna. De vet exakt vad de ändrar och hur de använder språket. De har olika stil även i chatt beroende på vem de vänder sig till. Det som kanske förvånade oss mer var de elever som tydligt sade ifrån och ville inte alls använda sig av det “nya språket”.

Så ta det lugnt och låt världen och våra barn utvecklas! 

Talsyntes för språkmedvetenhet

Ett exempel på hur man kan använda sig av talsyntes i undervisning och som fångat min uppmärksamhet gäller så enkla applikationer som talande avatarer. Exemplet är INTE min egen utan är hämtat från en av mina studenter som har undersökt hur Vokis kan användas för att hjälpa elever med svenska som andraspråk i deras språk- och skrivutveckling. Här nedan visar jag hur hon gick till väga.

Läraren har låtit eleverna att skriva en text som avataren de skapat skulle läsa upp. Eleverna skulle tänka på ordvalet och flödet i texten - vad händer om man lägger till skiljetecken. Så här kunde texten se ut första gången en elev skrev. Klicka på avataren och hör hur det låter.

hej jag heter jennifer jag gilar att sjunga och jag är alvas ven hej då

Förhoppningen var att eleven lyssnar på och hör att det låter underligt på vissa ord när avataren läser texten och testar att ändra stavningen. Lyssna igen!

hej jag heter jennifer jag gillar att sjunga och jag är alvas vän hej då

I nästa steg uppmuntrades eleven att ta till versaler och skiljetecken - lyssna!

Hej! Jag heter Jennifer. Jag gillar att sjunga och jag är Alvas vän. Hej då!

Inte alla elever lyckades på alla plan har studien min lärarstudent genomförde visat. Det hon lyckades med genom att ta in Vokis i undervisningen är att motivera eleverna och höja språkmedvetenheten hos dem genom att eleverna pratade om hur orden stavas och vad som händer när man skriver in en punkt eller utropstecken - hur talet och hela prosodin förändras och därmed även texten.

Diskussionen viktig och förhoppningsvis fruktbar!

Idén bakom bloggen Digital text i skolan och att vi startar denna diskussion kring skrivande och text i skolan faller sig ganska naturligt i dessa tider av skolans digitalisering med fler och fler skolor som satsar  på en-till-en datorer, och inte minst på fortbildning av lärare. I min vardag stöter jag dagligen på intressanta exempel på hur teknologin används i klassrummen, längre ner i åldrarna och jag ser på detta med nyfikna ögon. Teknologin är idag enkel och lättillgänglig. Vi möts rätt ofta nu av nya applikationer och datorredskap som dyker upp främst här på nätet och som någon kreativ själ upptäcker och testar att använda i undervisning med sina elever.  Visst är det FANTASTISKT!

Bloggar och wikis är det många som testar idag och även sådana enkla podcast-applikationer som Vokis har visat sig vara intressanta i undervisningen. Så det är viktigt att DELA MED SIG och visa på alla de goda exemplen, vilket är ett av mina mål med denna blogg. Vidare kan man fundera på hur goda dessa exempel är? Vad tillför den nya teknologin undervisningen? Är vi på väg att utveckla nya sätt att hämta in kunskap, ny pedagogik, eller använder vi dessa verktyg på mer traditonellt sätt?

Detta ska vi ta upp här!